Jani Lohikari ja Malou Zilliacus

Haastateltavina Finska för invandrare-näytelmän käsikirjoittaja Jani Lohikari ja ohjaaja Malou Zilliacus

Miten identiteetti muodostuu ja muokkautuu? Tätä teemaa käsikirjoittaja ja dramaturgi Jani Lohikari on pohtinut paljon elämänsä aikana. Ja nyt hän on kirjoittanut aiheesta näytelmän.

Finska för invandrare – Suomea maahanmuuttajille on Kokkolan kaupunginteatterin ja ruotsalaisen Kaveri-kollektivetin kanta-esitys ja yhteistuotanto. Näytelmän ensi-ilta oli Suomen Tukholman-instituutissa 25.2.2022 ja Kokkolassa Vanhalla Tullipakkahuoneella 4.3.2022. Istumme Kokkolan kaupunginteatterin keltaisella plyysisohvalla yhdessä käsikirjoittaja Jani Lohikarin, ohjaaja Malou Zilliacuksen sekä Maloun viisi kuukautta vanhan pojan kanssa. Mihin näytelmän tarina pohjautuu?

- Finska för invandrare – Suomea maahanmuuttajille on komedia, mutta näytelmässä käsiteltävät aiheet kuten identiteetti, juurettomuus ja kaipaus ovat ajankohtaisia aiheita ja myös kipeitä teemoja. Hyvään komediaan kuuluu usein myös tuskaa. Näytelmä kertoo oman kodin löytämisestä ja luomisesta tilanteessa, jossa tuntee itsensä juurettomaksi, Lohikari kertoo.

Jani Lohikari on käsikirjoittaja ja dramaturgi ja hän työskentelee Tukholman Riksteaternissa. Hän kuuluu ruotsalaiseen Kaveri-kollektivetiin, jonka tavoitteena on teatteriesitysten kautta vahventaa ruotsinsuomalaisten yhteisöllisyyttä kielellisesti ja kulttuurisesti.

Jani on aina pitänyt kirjoittamisesta. Hän rakasti ainetta koulussa, vaikka opettajien palautteissa näkyi myös paljon punakynää. Janin lukioaikaisen tyttöystävän äiti työskenteli rehtorina, ja kun hän kävi läpi Janin aineita, hän huomasi, että Jani käytti suomen prepositioita ja taivutti sanoja suomalaisittain. Ja kuitenkaan Jani ei osannut kirjoittaa eikä puhua kunnolla suomea.

- Näytelmänkirjoittamisessa ei ole niinkään kyse oikeakielisyydestä, vaan siitä, miten hahmottaa maailmaa ja ihmisten ilmaisutapoja. Se iski minuun. Toivoin, että saisin tehdä näytelmän pienemmälle näyttämölle, hyvin pelkistetysti, aiheena olisi kahden henkilön kohtaaminen.

Jani Lohikari on syntynyt Ruotsissa, ja hänellä on suomalainen nimi ja suomalainen isä. Janin isoisä oli sotalapsi, ja Jani puhuikin suomea 7-vuotiaaksi asti. Syy miksi Jani lopetti suomen kielen puhumisen oli se, että Ruotsissa uskottiin 80-luvun lopulla, ettei kielenkehitykselle ollut hyväksi puhua kahta kieltä. Koska Janin isä osasi myös ruotsia, alettiin kotona puhua vain ruotsia yhteiskunnan senhetkisten suositusten mukaisesti.

- Näytelmä on saanut alkunsa noista haavoista. Elämä on eräänlaista etsimistä. On tärkeää, että saa pitää kiinni siitä mitä on, vaikka pitääkin opetella vain yksi kieli, joka minun tapauksessani oli ruotsi. Muuten syntyy haavoja. Minun tarinani on pohjana päähenkilö Lennartin tarinalle. Hänkin on toisen polven ruotsinsuomalainen, Jani Lohikari pohtii.

Toinen päähenkilö on nimeltään Ritva. Hän on ensimmäisen polven ruotsinsuomalainen, joka on muuttanut Ruotsiin työn perässä 70-luvulla. Hänen ei ole tarvinnut opetella ruotsia, koska kaikki työpaikalla puhuivat suomea. Koska työpaikan kielenä on ollut suomi, pomo on kuitenkin halunnut, että työntekijät opettelevat ruotsia, ja siksi Ritva on päättänyt perustaa yhdistyksen Finska för invandrare – Suomea maahanmuuttajille. Näytelmä alkaa tilanteesta, jossa Ritva on yhdistyksen ainoa jäljellä oleva jäsen. Yhdistystä uhkaa häätö toimitiloista ja Ritvalla on kolme viikkoa aikaa löytää toinen jäsen yhdistykseen, muuten yhdistys häädetään. Hän laittaa lehteen ilmoituksen, jonka Lennart sattuu näkemään. Lennartista tuntuu, ettei häntä ole lapsuudessa hyväksytty suomen- eikä ruotsinkielisten lasten porukoihin. Jotain on aina puuttunut. Hän tuntee hengenheimolaisuutta laktoosi-intoleranttiin maahan, joka joutui sotimaan, jossa pelataan Segaa ja katsotaan formuloita. Kun hän näkee ilmoituksen, hän tunnistaa itsensä ”Tämähän olen minä!”. Hän haluaa oppia suomea.

Tarinassa käsitellään kahden sukupolven kohtaamista, väärinymmärryksiä ja kaipuuta. Kaipaavatko Ritva ja Lennart Suomea vai pikemminkin mahdollisuutta vuorovaikutukseen toisen ihmisen kanssa?

- Olen pohtinut paljon sitä, mitä tapahtuu kun lähtee maasta. Maa kehittyy ja kun sinne taas palaa takaisin, se ei enää olekaan sama paikka kuin lähtiessä. Sama tapahtuu, kun muuttaa kaupungista toiseen. Siinäkin voi saada haavoja, Lohikari kuvaa.

Näytelmän on ohjannut suomenruotsalainen Malou Zilliacus. Malou on kotoisin Turusta, ja hänen molemmat vanhempansa ovat ruotsinkielisiä. Hän muutti Ruotsiin vuonna 2008 ja opiskeli ensin sukupuolitutkimusta ja sitten näyttelijäksi Tukholman teatterikorkeakoulussa. Valmistumisensa jälkeen hän on työskennellyt freelance-näyttelijänä ja saanut kaksi lasta. Malou on aiemmin ohjannut oman monologin ja muita omia projekteja.

Maloun intohimona ovat kirjallisuus ja kielet, ja siksikin hänestä on upeaa saada ohjata juuri tämä näytelmä. Hänellä on itselläänkin kokemusta kieleen liittyvästä haparoinnista, ja ohjaaminen suomeksi tuntuu hieman haastavalta.

- Lapsuus- ja nuoruusvuosina en mielelläni osallistunut suomenkielisiin keskusteluihin. Suomen kieleen liittyi häpeää, koska kyllähän sitä pitäisi osata, kun kerran Suomessa asuu. Toisin sanoen suomenkielinen Suomi oli minun tavoittamattomissani. Myöhemmin olen näytellyt sekä suomeksi että ruotsiksi Tukholmassa, ja ruotsinsuomalainen ympäristö onkin ollut vapauttava kokemus, koska kahden kielen sekoittaminen ei ole ollut ongelma. En enää häpeile käyttää suomea, ja kielitaitonikin on käytön myötä kohentunut, Zilliacus pohtii.

Malou ja Jani tutustuivat toisiinsa opiskeluaikana silloisessa Tukholman draamakorkeakoulussa, nykyiseltä nimeltään Tukholman Taideyliopisto. Jani tiesi jo opiskeluaikana, että Malou jonain päivänä alkaisi myös ohjaajaksi.

- En kuitenkaan ollut varma, haluaisiko Malou ohjata. Kun kysyin häneltä asiasta, kävikin ilmi, että hän oli juuri sanonut miehelleen olevansa kiinnostunut ohjaajan työstä. Se oli onni. Malou on lisäksi erittäin älykäs, Lohikari pohtii hymyillen.

Teatterien välinen yhteistyö alkoi Kaveri-kollektivetin aloitteesta.

- Kaveri-kollektivetin kautta otimme yhteyttä Kokkolan kaupunginteatteriin, ja he innostuivat ajatuksesta. Halusimme myös, että Ritvan roolia näyttelee henkilö, joka on Suomessa syntynyt ja Suomeen juurtunut. Irina Parviainen sopii täydellisesti Ritvan rooliin, toteavat Jani Lohikari ja Malou Zilliacus.

Jani Lohikari och Malou Zilliacus - dramatikern och regissören bakom Finska för invandrare

Hur bildas och formas en identitet? Det har dramatikern och dramaturgen Jani Lohikari funderat på mycket under sitt liv och nu även skrivit en pjäs om temat.

Finska för invandrare är ett uruppförande och samproduktion mellan Karleby stadsteater och svenska Kaveri-kollektivet. Pjäsen har premiär vid Finlandsinstitutet i Stockholm den 25.2.2022 och vid Gamla Tullpackhuset i Karleby den 4.3.2022. Vi sätter oss i den gula sammetssoffan vid Karleby stadsteaters tillsammans med pjäsens dramatiker Jani Lohikari, regissören Malou Zilliacus och hennes 5 månader gamla son. Vad är historien bakom Finska för invandrare?

- Finska för invandrare är en komedi, men de ämnen som behandlas i pjäsen - identitet, rotlöshet och längtan är inte bara aktuella utan kan även vara smärtsamma. En bra komedi består ofta även av smärta. Det är en pjäs om att försöka hitta ett hem och om att skapa ett hem för sig själv när man känner sig rotlös, berättar Lohikari.

Jani Lohikari är dramatiker och dramaturg och jobbar på Riksteatern i Stockholm. Han är också en del av svenska Kaveri-kollektivet, vars mål är att scenkonstverksamheten alltid har en stark koppling till den sverigefinska minoriteten antingen språkligt eller kulturellt.

Jani har alltid tyckt om att skriva och älskade ämnet i skolan men fick också mycket rödmarkeringar. I gymnasiet hade Jani en flickvän vars mamma arbetade som rektor och när hon gick igenom hans uppsatser konstaterade hon att han använde finska prepositioner och böjde ord med finska ändelser. Det var intressant med tanke på att Jani varken pratade eller kunde skriva på finska.

- Att skriva dramatik handlar mycket mer om att hitta världen och hur folk uttrycker sig, inte om att språket i sig behöver vara korrekt. Det var det jag föll för. Jag ser fram emot att få göra en pjäs på en mindre scen, ganska avskalat och att få berätta om mötet mellan två personer.

Jani Lohikari är född i Sverige med finskt namn och finsk pappa. Janis morfar var krigsbarn och Jani pratade finska tills han var 7 år gammal. Orsaken till att Jani slutade tala finska var att man i Sverige i slutet av 80-talet trodde att det var dåligt för språkutvecklingen att prata två språk. Eftersom Janis pappa även kunde svenska började man endast prata svenska hemma, enligt samhällets dåvarande rekommendationer.

- Ur dom såren har också denna pjäs växt fram. Livet har på ett sätt blivit ett sökande. Det är viktigt att få behålla det man har trots att man måste lära sig bara ett språk, som i mitt fall var svenska. Annars uppstår det sår. Det är alltså min historia som varit grunden till den andra huvudkaraktären Lennarts historia, en andra generationens sverigefinne, berättar Jani Lohikari.

Den andra karaktären heter Ritva. En första generationens sverigefinne som kom till Sverige tillsammans med sin på 70-talet som arbetskraftsinvandrare. De behövde inte lära sig svenska eftersom alla på arbetsplatsen pratade finska. Chefen ville ändå att arbetstagarna skulle lära sig svenska och då startar Ritva föreningen Finska för invandrare. Pjäsen börjar med att Ritva är den enda medlemmen kvar i föreningen. Hon håller på att bli utkastad från lokalen och har fått ett ultimatum om att hon har 3 veckor på sig att hitta en till finsk medlem till föreningen, annars blir hon vräkt. Hon lägger in en annons i tidningen och Lennart läser annonsen. Lennart känner att han under sin uppväxt aldrig riktigt blivit accepterad av varken de finska eller svenska barnen. Det är något som saknas. Han känner en koppling till det laktosintoleranta landet som varit med om kriget och där man spelar Sega och tittar på Formel 1. Han upptäcker annonsen och känner starkt igen sig: “Detta är ju jag!”. Han vill lära sig finska.

Mycket i historien handlar om mötet mellan två generationer och den förväxling och längtan som uppstår, men det är skruvat. Är det Finland Ritva och Lennart saknar eller snarare samhörigheten med en annan människa i tillvaron? Möjligheten att få kommunicera med en annan person?

- Jag har tänkt mycket på vad som händer när man lämnar ett land. Landet utvecklas och då man kommer tillbaka är det inte samma land längre. Samma sak händer ju då man flyttar från en stad till en annan och dom såren som kan uppstå där, beskriver Lohikari.

Pjäsen regisseras av finlandssvenska Malou Zilliacus. Malou är uppvuxen i Åbo med två svenskspråkiga föräldrar. År 2008 flyttade hon till Sverige och har studerat genusvetenskap och därefter till skådespelare vid teaterhögskolan i Stockholm. Sedan dess har hon jobbat som frilansande skådespelare och blivit tvåbarnsmamma mellan varven. Malou har tidigare regisserat en egen monolog och andra personliga projekt.

Malou har en förkärlek för litteratur och språk och tycker därför det känns det extra fint att få regissera just denna pjäs. Hon har också själv erfarenhet av att stappla fram med språket och det känns även lite utmanande att regissera på finska.

- Under barn- och ungdomsåren höll jag mej hellre borta än kastade mig i diskussioner med ungdomar som pratade finska. Allt kring finskan kändes skamligt, då man ändå borde kunna finska då man bor i Finland. Med andra ord har det finska Finland inte varit tillgängligt för mej. Senare har jag spelat både på finska och svenska i Stockholm och de sverigefinska sammanhangen har varit mycket avväpnande då det har varit okej att blanda de två språken. Skamtröskeln har blivit lägre och då blir också finskan bättre, beskriver Zilliacus.

Malou och Jani lärde känna varandra under studietiden vid dåvarande Stockholms dramatiska högskola (nuvarande Stockholms konstnärliga högskola). Jani kände redan under studietiden på sig att Malou en dag skulle börja regissera.

- Jag var dock inte säker på om Malou ville regissera. Men då jag frågade henne råkade det sig att hon precis hade uttryckt för hennes man att hon skulle vara intresserad att jobba som regissör. Det var ju tur. Hon är dessutom jäkligt smart, Malou, avslöjar Lohikari med ett leende.

Samarbetet mellan teatrarna uppstod genom initiativ från Kaveri-kollektivet.

- Genom Kaveri-kollektivet tog vi kontakt med Karleby stadsteater och här tyckte de om idén. Vi ville också att Ritva skulle spelas av någon som är född och har rötterna i Finland. Irina Parviainen passar perfekt i rollen som Ritva, avslutar Jani Lohikari och Malou Zilliacus.